Åtta år
Det finns så mycket med den här förlusten som värker i mitt hjärta, så mycket som jag och mina syskon gick miste om. Jag hatar att det har blivit som det har blivit...
Snart är det fyra år sedan morfar dog också, jag kommer aldrig kunna släppa det heller. Jag gillar nog inte november egentligen, det har bara uppstått massa sorg och jobbig väntan i den här månaden.
Fast som tur är så finns det ändå ett ljus i mitt liv som faktiskt kommit i den här månaden (J).
6/11 2001 - Ola Ian Skogstam
Jag mår bra!
Och jag har för en gångs skull tänkt på mig själv och brytt mig om vad som får mig att må bra. Jag har tänkt, tänkt och tänkt och mått ganska dåligt. Men efter många om och men har jag släppt det som gett mig ångest. Här och nu tänker jag fokusera på det som får mig att må bra. Jag tänker inte gå och grubbla över saker om ting som bara får mig att må dåligt.
Jag har tagit mig till en annan nivå, och jag mår så himla bra av det.
röra i mitt huvud
Jag går inte ensam genom det här, jag har världens bästa stöd och är så himla tacksam över det.
Men för att se på det positiva idag så skriver jag ner det, helt för min egen skull.
- Jag har fixat klart Johans presenter.
- Jag har städat hela Johans lägenhet.
- Jag åkte iväg och umgicks med Johan och hans familj även fast mitt humör ville något annat, och jag mådde mycket bättre efteråt.
- Jag fick pussa min älskling godnatt. (Han är bäst!)
- Läste några ord som inte kan annat än att passa in på mig, och kom fram till att förändringar behövs. "Mycket få människor lever idag - de flesta gör föreberedelser för att leva imorgon."
livet behöver inte vara perfekt.
Varför klaga när man har så mycket kärlek omkring sig? Jag vet att jag aldrig kommer att vara ensam, för vad som än händer så kommer alltid min familj att finnas kvar för mig. Men jag hoppas verkligen att jag och Johan håller ihop livet ut, just nu känns det möjligt att vi gör det. När jag tänker på framtiden så är han en del av den.
I alla fall ska jag gå in och göra mig i ordning alldeles snart, sedan ska jag krypa ner bredvid min älskling som redan lagt sig. Han ska upp och jobba imorgon och jag ska iväg och sola med Mia.
På tal om att jag snart får krypa ner bredvid min käraste, det ska jag verkligen vara glad över, är inte alla som har det så bra.
en början på ett nytt kapitel i mitt liv.
Kan lova att jag kommer minnas min studentdag resten av livet. Det är helt otroligt att jag är klar med skolan, att jag är fri.
Men det är med glädje som jag ser tillbaka på de här tre gymnasieåren, ser vem jag varit och vem jag har blivit. Jag minns när jag började gymnasiet, vilken blyg och tillbakadragen 16 åring jag var. Och vem jag är idag, fortfarande lika lugn men en mer mogen 19 åring. Jag har misslyckats, jag har gjort framsteg men jag har framför allt lärt känna mig själv och tagit lärdom av allt som jag stött på.
Skapat nya vänskapsband som jag hoppas består en längre tid framöver. Man ska njuta av sin gymnasietid för den är så fruktansvärt underbar, speciellt när man ser tillbaka på det så här efteråt. Men man vet ändå att man en dag måste lära sig att ta tag i sitt liv helt och hållet själv - och det är dags för det nu!
Nu har jag börjat på ett nytt kapitel i mitt liv. Fyra veckors ledigt, fem veckors jobb och antagligen en ny utbildning till hösten. Samt att jag får dela allt detta med mitt livs kärlek, min älskade Johan. Kan det bli bättre?
framtiden.
För ett år sen visste jag att det var skolan. Men nu vet jag inte ens om jag bor kvar hemma, eller i en annan ort, om jag pluggar på någon av linjerna jag sökt, om jag arbetar eller är arbetslös. Men samtidigt är framtiden så himla spännande, det enda som stoppar mig är pengarna, annars kan jag göra nästan vad jag vill.
Nu hoppas jag Johan är klar så vi kan mysa lite innan vi ska sova. Blir att ta en skön dusch också.
frustration.
Idag bestämde jag mig för att ta tag i min lilla viktnedgång, inte för att jag egentligen är i så stort behov utav det. Utan för att jag verkligen vill klara av det. Jag vill så gärna klara av ett mål jag sätter upp, för jag är så fruktansvärt dålig på det.
I April blev jag medlem på viktklubb.se, det gav mig motivationen tillbaka och jag lyckades gå ner ett kilo första veckan. Jag var verkligen så nöjd och fortsatte kämpa, men sen kom det allt för mycket i skolan, jag åkte bort och sedan har det bara gått utför. Mitt mål var -6 kg men jag har nu bara lyckats gå ner 0,2 kg.
Jag har velat fram och tillbaka och har stoppat i mig alldeles för mycket onyttigt den senaste tiden, det finns liksom ingen hejd. Men idag har jag faktiskt bara ätit 616 kcal och jag ska på en dag äta 1300 kcal, detta har peppat mig rejält. Och jag har bestämt mig för att göra en egen veckomeny och se om det hjälper mig att hålla mig till det kaloriintag jag ska hålla mig till enligt viktklubb.
Men varför försvinner motivationen så fort? Jag har ju hjälpen precis rakt framför mig men tar det inte på allvar. Jag har fram till den 17 juli på mig att verkligen försöka. Jag ska i alla fall försöka gå ned fyra kilo, bara för att se att jag kan. Visst, nu kommer bal, studenten och allt annat men jag ska ändå försöka. Jag vill inte ge upp bara för att jag äter mer en dag. Fram till 17 vill jag ha nått mitt mål, -4kg, och går det bra kan jag lika gärna kämpa 2 kg till. Jag bara måste klara det här...
mina bästa.
lite tankar.
Alltså med lite menar jag hur jag betett mig under mina år på till exempel högstadiet. En tid då de flesta unga vill testa på alla möjliga saker samt att trotsa sina föräldrar.
Men när jag tänker tillbaka har jag aldrig varit den som velat testa på alkohol eller att till exempel röka. Och jag ville aldrig trotsa mina föräldrar utan lyssnade på dem och tog in deras råd, de förbjöd egentligen aldrig något vilket gjorde att ingenting var spännande. Jag är väldigt glad idag att jag som trettonåring lyssnade på mina föräldrar istället för att falla för grupptrycket. Jag rännde mycket ute men gjorde aldrig något som jag senare skulle ångra, och jag kom alltid hem vid den tiden som mina föräldrar sagt åt mig att komma hem.
Inte ens idag intresserar jag mig för alkohol eller galet festande. Ibland undrar jag faktiskt ifall jag är den enda? Jag föredrar en slapparkväll framför en utekväll.
Jag är nöjd över den jag har varit, och jag är nöjd över den jag är idag. Det finns med- och motgångar som format den jag är idag. Och jag är glad att vissa saker hänt mig eftersom detta har gett mig erfarenheter som jag har nytta av. Men jag är stolt över att jag aldrig behöver se tillbaka på min högstadietid och minnas att jag festade, drack och rökte. Jag är stolt för att jag faktiskt stod emot, och ingen har trackat ner på mig för det.
Var bara lite som fanns i mitt huvud.
Bara lite jag behöver få ur mig..
Orkar snart inte lägga ner 100 % på det här. Jag offrar så himla mycket tid för att kunna vara med dig. Men du verkar ändå inte förstå att vissa saker blir jobbiga när planeringen inte blir som man tänkt sig. För jag måste planera hela jävla tiden för att allting ska gå ihop medans du kan vara hemma och inte göra någonting. Men jag gör allt det här för att jag älskar dig så jävla mycket, men nu börjar det verkligen bli jobbigt. Och ännu jobbigare när det känns som om du inte bryr dig om att det tar på mig... Jag stressar, planerar och åker fram och tillbaka för att det ska fungera.
Så jag blir besviken när jag både stressat och planerat helt i onödan.
Jag kan sluta med att offra så himla mycket för dig så får vi se vart allting slutar.. skulle du då märka hur mycket jag gör för dig?
Min
Är världens lyckligaste tillsammans med dig.
Jag är kär i en ängel.
♥
Älskling
Du och jag älskling.
Låt det alltid vara så.
Har aldrig varit så lycklig som nu.
♥
Idag
Idag är det tre år sedan min morfar lades in i respirator.
Idag är det tre år sen min morfar var vaken för sista gången.
Idag hörde jag hans röst för första gången på tre år, när jag kollade på en film från digitalkameran.
Vad kan man säga?
Det är en jobbig period, det känns i kroppen.
Jag saknar dig verkligen. Jag undrar hur allting hade varit om du fortfarande levt.
22:28
Känner bara att allting går emot mig just nu.
Tänka positivt är det enda att göra.
Men det känns så konstigt allting, hur många år har det gått?
Det gula rummet
När hösten kryper närmare ger det mig minnen av en annan tid i mitt liv. Hur jag befann mig i det gula rummet på intensivvården där min morfar fanns, det gula rummet med det dämpade ljuset. Se min morfar rakt framför mig, känna hur trycket över mitt bröst ökade, hur jag höll tillbaka mina tårar även fast de brände bakom ögonlocken. Morfar låg i en sjukhussäng med slutna ögon och hängande läppar. Ljudet från maskinerna runt omkring gjorde att min puls ökade.
Jag minns känslan av att tvingas ta på sig munskydd innan jag gick för nära. Munskyddet som luktade så illa att jag fick svårt att andas. Munskyddet som satt tätt mot min mun och näsa, så nära att det blev varmt och fuktigt.
Jag minns hur jag stod på morfars högra sida. Med darrande ben och med tryck över bröstet tittade jag på en människa som funnits med mig hela livet och som nu började komma till slutet. Känslan av att se honom helt hjälplös gav mig panik, som om knivar högg mig i bröstet. Jag visste att jag skulle förlora en person som alltid funnits hos mig.
Jag kunde stå där vid sidan i evigheter och titta på morfar, jag minns ljudet av hur luften gick in och ut genom hans lungor med hjälp av respiratorn. Hur hans bröst rörde på sig upp och ner samtidigt som han bara låg alldeles stilla, nästan livlös. Men för mig var det inte bara att titta på en människa som fick hjälp med att andas. För mig var det att titta och tänka tillbaka på finare och bättre stunder, tänka på allting som jag fått uppleva tillsammans med morfar. Tänka på när morfar lärde mig göra havregrynsgröt, den gången vi spelade finns i sjön och jag inte förstod vad ess var. Men det var vid sidan av sjukhussängen som jag insåg att jag inte glatt mig lika mycket åt de här sakerna när de väl hände.
Jag kunde aldrig gråta i det gula rummet, jag klev åt sidan, tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville så gärna få allting ur mig men det gick inte. Jag sa aldrig någonting till min morfar när han låg i sjukhussängen, jag sa inte ens hej även fast jag visste om att han kunde höra mig. Jag höll aldrig morfar i handen, jag rörde honom aldrig och jag sa inte ens hej då en allra sista gång.
Tillägnat världens bästa morfar. ♥
Saknar dig varje dag och kan fortfarande inte förstå att du inte finns kvar längre, trots att det snart gått tre år.
† 20:00 den 24 november 2005
Söndag
Det är så just nu. Jag orkar ingenting, vill inte vara hemma, vill inte tänka, vill bara att allting ska vara precis som vanligt. Men jag vet att det känns dåligt idag men är antagligen mycket bättre i morgon. Men vad gör man? Jag borde borra ner mitt ansikte i biologiböckerna men jag orkar bara inte, idag får bli en depp-dag. Men i morgon är det nya tag.
Jag vet i alla fall på ett sätt hur jag ska bete mig för att må bättre. Men kvällarna är alltid jobbigast, vad det än handlar om.
Svek. Det är bara så. Det gör ont i hjärtat. Jag oroar mig för mycket. Tänker för mycket.
Fan!
Förvirrande
Du säger att du verkligen vill men det är alltid ett hinder.
Jag vill så gärna och jag kan vänta, men jag vet inte vad jag ska tro längre.
Tur att Filip o Fredrik lättar upp humöret en aning.
Tänk först
jag tröttnar aldrig.
Men däremot tröttnar jag på mig själv. Pratar först och tänker sen, har lyckats med det två dagar i rad nu. Sen så kommer man på hur fel det blev... Men men, det är jag och det går att förändra. Fast nu fick jag veta att jag hade rätt igår i alla fall. Jag hoppas du förstår mig, har väntat i en månad nu.
Men nu tänker jag ta ett välförtjänt bad med papayaskum. Har gått en timma idag, det känns väldigt skönt i benen nu. Imorgon måste jag plugga för det har jag inte gjort ännu, som jag sagt till mig själv att jag ska göra i flera dagar.
Annars längtar jag till torsdag ja. :)
Vad formar en människa?
Så, vad är det som formar en människa? Hur har jag blivit jag? Vad har format mig? Jag kanske skulle berätta det, fast i en längre version än den jag skrev i fredags.
Mitt liv, kanske inte det bästa men jag skulle aldrig vilja byta mitt liv med någon annan. Livet handlar om med och motgångar som ska stärka människor. Våra motgångar ska hjälpa oss att inse hur mycket medgångar glädjer oss. Jag har varit med om flera med och motgångar i mitt liv, det är tack vare mitt liv som känts som en berg och dalbana som jag blivit jag, mig själv.
Tänk att leva ett liv där man endast flyter med, där livet är en dans på rosor hela tiden. Att aldrig ha en motgång gör mycket, det är då man aldrig inser värdet av en medgång. Så var deppig, känn dig nere och njut av ögonblicket då lyckan står där framför dig igen. Det ger oss styrka och det formar våra personligheter, det här har i alla fall gjort mig till den människan jag är idag. Jag har stått ut med motgångarna, tagit en dag i taget och lärt mig av mina misstag, allt för att lära mig något hela tiden. Och jag har sedan njutit av de goda stunderna i mitt liv, även om jag inte gjort det tillräckligt vet jag att jag hela tiden kan bättra mig.
Lite av mina tankar, jag kanske börjar få tillbaka min skrivlust igen? Den har varit på vift en stund.