Har ett tag funderat över varför man hela tiden ska få livet att vara perfekt. Det känns som om man aldrig kan bli nöjd, som om man hela tiden söker efter mer och mer. Jag försöker intala mig själv att livet inte kan vara perfekt, men att det kan vara näst intill perfekt. Jag borde verkligen inte klaga över mitt liv eller det som finns runt omkring mig. Jag har en underbar familj som stöttar och ställer upp för mig, jag har en fantastisk pojkvän som gör varje dag värd att leva. Och jag har vänner som jag vet finns för mig när jag behöver det.

Varför klaga när man har så mycket kärlek omkring sig? Jag vet att jag aldrig kommer att vara ensam, för vad som än händer så kommer alltid min familj att finnas kvar för mig. Men jag hoppas verkligen att jag och Johan håller ihop livet ut, just nu känns det möjligt att vi gör det. När jag tänker på framtiden så är han en del av den.

I alla fall ska jag gå in och göra mig i ordning alldeles snart, sedan ska jag krypa ner bredvid min älskling som redan lagt sig. Han ska upp och jobba imorgon och jag ska iväg och sola med Mia.
På tal om att jag snart får krypa ner bredvid min käraste, det ska jag verkligen vara glad över, är inte alla som har det så bra.