När hösten kryper närmare ger det mig minnen av en annan tid i mitt liv. Hur jag befann mig i det gula rummet på intensivvården där min morfar fanns, det gula rummet med det dämpade ljuset. Se min morfar rakt framför mig, känna hur trycket över mitt bröst ökade, hur jag höll tillbaka mina tårar även fast de brände bakom ögonlocken. Morfar låg i en sjukhussäng med slutna ögon och hängande läppar. Ljudet från maskinerna runt omkring gjorde att min puls ökade.

Jag minns känslan av att tvingas ta på sig munskydd innan jag gick för nära. Munskyddet som luktade så illa att jag fick svårt att andas. Munskyddet som satt tätt mot min mun och näsa, så nära att det blev varmt och fuktigt.

Jag minns hur jag stod på morfars högra sida. Med darrande ben och med tryck över bröstet tittade jag på en människa som funnits med mig hela livet och som nu började komma till slutet. Känslan av att se honom helt hjälplös gav mig panik, som om knivar högg mig i bröstet. Jag visste att jag skulle förlora en person som alltid funnits hos mig.

Jag kunde stå där vid sidan i evigheter och titta på morfar, jag minns ljudet av hur luften gick in och ut genom hans lungor med hjälp av respiratorn. Hur hans bröst rörde på sig upp och ner samtidigt som han bara låg alldeles stilla, nästan livlös. Men för mig var det inte bara att titta på en människa som fick hjälp med att andas. För mig var det att titta och tänka tillbaka på finare och bättre stunder, tänka på allting som jag fått uppleva tillsammans med morfar. Tänka på när morfar lärde mig göra havregrynsgröt, den gången vi spelade finns i sjön och jag inte förstod vad ess var. Men det var vid sidan av sjukhussängen som jag insåg att jag inte glatt mig lika mycket åt de här sakerna när de väl hände.

Jag kunde aldrig gråta i det gula rummet, jag klev åt sidan, tårarna brände bakom ögonlocken och jag ville så gärna få allting ur mig men det gick inte. Jag sa aldrig någonting till min morfar när han låg i sjukhussängen, jag sa inte ens hej även fast jag visste om att han kunde höra mig. Jag höll aldrig morfar i handen, jag rörde honom aldrig och jag sa inte ens hej då en allra sista gång.


Tillägnat världens bästa morfar. ♥
Saknar dig varje dag och kan fortfarande inte förstå att du inte finns kvar längre, trots att det snart gått tre år.
† 20:00 den 24 november 2005