Det som alltid varit hemma för mig, de senaste 19 åren, till och med snart 20. Känns inte längre som mitt "hemma", mitt hem är Johan. Känslan av att kliva in genom hans port, vrida nyckeln i nyckelhålet på hans dörr och sedan kliva in i hans mysiga lägenhet. Mötas av den mest underbara människa jag vet och alltid få en otroligt underbar stor kram. Somna bredvid honom, vakna bredvid honom och bara njuta av hans söta morgonfrisyr. Att äta frukost, lunch och middag tillsammans. Att titta på tv eller skratta åt samma saker. Kan det bli mer hemma än så?

Kan inte fatta att det om två veckor är ett år, att vi har varit tillsammans ett helt år. Och så som jag har öppnat mig för Johan, inget vet så mycket om mig som han gör. Han är verkligen en sann vän som jag kan säga allting till, utan att behöva skämmas, för han dömmer mig aldrig. Han är världens bästa stöd och den absolut varmaste och snällaste människan jag vet. Och han har inga negativa sidor, jag har aldrig sett min pojkvän arg eller sur. Han är bara ständigt glad och det är fantastiskt.

Så, Johan känns som mitt hem. Och jag hoppas att vi snart får dela allting tillsammans, att ha vårt.