När jag sitter här och saknar min älskling till 110 % så kan jag inte sluta tänka på allting som har varit, allt som har hänt och alla fina minnen som vi har skapat tillsammans.



Jag kan inte förstå att det är fem år sedan som jag fastnade för denna underbara kille. Men att det sedan dess har hänt massa andra saker som jag aldrig trodde skulle hända då. När vi åter fick kontakten så visste jag att han var något speciellt, att det som en gång hänt hade påverkat mig. Att vi kanske behövde några år för att växa till oss, och jag vet idag att det var helt rätt.
 
Men Johan var aldrig lättflörtad, och jag gav aldrig upp. Trots att vi träffades ett par gånger, hade det trevligt samt hann sluta prata så ville jag aldrig ge upp.

Jag kommer aldrig att glömma helgen uppe i Ominne i Oktober 2008. Johan och jag hade slutat prata, jag vet inte varför men helt plötsligt blev det tyst ifrån honom. Jag visste att han tenta-pluggade men tyckte ändå att han kunde höra av sig, och det gjorde han när tentar var klar. Klart att jag var lite försiktig, men som sagt Ominne i Oktober. Jag och Malin satt i varsin fåtölj och såg på "Tre systrar och en mamma", och jag minns att mina föräldrar lagade mat. Så fick jag det där sms:et som förändrade hela mitt liv, det är anledningen till att det är han och jag idag.

Och jag kommer aldrig ångra att jag aldrig vek mig och att jag aldrig gav upp, jag visste för en gångs skull vad jag verkligen ville ha. Jag ville ha honom mer än något annat. Och jag fick honom, världens bästa.

Den här människan har fått mig att komma ihåg vem jag är och vad jag vill i livet, han har hjälpt mig på traven med allting och varit mitt absolut bästa stöd. Jag kan inget annat än att älska honom.

Något som alltid kommer få mig att påminnas om honom är låten Romeo and Juliet med The Killers. Den spelade han för mig när vi träffades i höstas. Så fort jag hör den tänker jag på honom, det är vår låt. Och Johan är mitt livs kärlek.