Idag, för tre år sedan lämnade världens bästa människa mig.
Jag gillar inte den här dagen, för sen den 24 november 2005 har ingenting varit sig likt.
Och ingenting kommer någonsin bli detsamma igen.

För tre år sedan hade min morfar varit död i 26 minuter. Och då satt jag hemma tillsammans med min lillebror och hade inte en aning om att det hade hänt. Flera timmar senare, vid tolv tiden när mamma och mormor kom hem fick jag reda på det. Det var det värsta besked jag någonsin fått, samtidigt som det lättade så otroligt i hjärtat. Nu släppte all oro om att det här skulle ske, nu försvann känslan av att min morfar led. Från och med den här dagen slapp han gå med sin smärta och alla sjukdomar. Men för mig och alla de andra som kände honom började kampen mot saknaden. Och det känns som den aldrig försvinner, som om det aldrig blir bättre utan istället blir en aning sämre. För varje dag som går är jag längre och längre ifrån...

Jag glömmer dig aldrig, jag kommer aldrig sluta sakna dig, jag kommer aldrig sluta tänka på dig.
Älskade morfar,
du var den bästa.