Jag måste bara berätta om den fantastiska dagen i skolan igår, det låter konstigt jag vet. Men det var värdegrundsdag och vi skulle gå på två olika föreläsningar, det ena var obligatoriskt för alla tvåor och handlade om Sioma som satt i koncentrationsläger. På eftermiddagen fick man välja vilken föreläsning man ville besöka och jag valde att gå på "Att vara mor till en missbrukare". Jag hade inte förväntat mig något utav den här dagen men nu efteråt ångrar jag verkligen inte att jag var närvarande, det var två fruktansvärt rörande föreläsningar och det får mig bara att tänka på att man har det väldigt bra.

I alla fall så berättade Sioma lite om sin uppväxt och sedan hur han, hans mamma och hans bror blev förda från Paris till Auschwitz, då var han bara 17 år. Han gick inte in på sjävla berättelsen om livet där så djupt men han berättade att den här händelsen i hans liv har betytt att han inte bara förlorat sin mamma och bror utan att han idag fortfarande drömmar mardrömmar om något som hände för flera år sedan, idag är han 82 år. Det är så sjukt att döma folk på grund av religon, hudfärg, sjukdom osv. alla människor är unika som de är och alla är värda en chans. Så för mig var känslan bara att jag blev arg, arg på de som utsätt de här människorna för så mycket. Men jag tycker det är starkt att gå ut i skolor med den här åldern och berätta om något som har förändrat hela hans liv. Men den här berättelsen har fått mig att tänka till en extra gång.

Idag var det även en liten frågestund då vi fick ställa frågor och det väckte nästan ännu mer känslor. I alla fall köpte jag hans bok som jag tänker börja läsa redan idag. Jag hoppas att den här mannen har förändrat tankarna hos många människor, vi måste lära oss att acceptera varandra.. Det är det enda jag kan säga.

Igår eftermiddag gick jag och Marie iväg på den andra föreläsningen med Anya Syvertsson. Det var en rörande berättelse men även den fick mig att tänka till. Den här människan har gjort allt en perfekt mamma skulle ha gjort, ändå har hennes liv gått så fel på grund av att hennes son valt den mörka vägen att använda droger. Men trots detta kom han ändå ur det och var ren i 1 och ett halv år tror jag, då började han leva ett normalt liv. Skaffa flickvän, jobba osv. Men sedan ansåg de att han hade adhd och gav honom medicin som inte får ges till föredetta missbrukare eller missbrukare. Och jag blev så förbannad när någon ställer diagnosen och sedan ger en föredetta missbrukare drogerna rakt i handen igen, hur fungerar det egentligen? Sedan blev han sjukskriven och fick 9000 kr för att knarka, helt jävla sjukt!

Jag tänker inte gå in något djupare på det men fy skäms att ingen hjälpte Anya att få hjälp med vård till sin son, fy fan för de människor som bara öppnat dörrarna för att han ska börja igen när han kommit ur det. Jag fattar inte hur man kan göra så och ändå klagar folk över hur vi ungdomar dricker för mycket alkohol osv, men ni leder ju oss dit.. Lägg energi på att hjälpa människor som är i behov av det.. Jag undrar vad ni arbetar med egentligen, skulle alkohol till exempel vara mer accepterat i vårt samhälle skulle det inte kännas lika lockande och spännande att testa det.. För det är de förbjudna sakerna för oss ungdomar som är det roliga, tänk på det! Nu hamnade jag i och för sig utanför det jag egentligen pratade om..

Men jag vill bara säga åt er att ta chansen att lyssna på den här berättelsen om ni får chansen. Jag skulle kunnat lyssna i flera timmar bara för att det här var så rörande. Och jag säger bara att tänk en extra gång om ni provar på droger eller liknande, det är inte bara ni själva som kommer lida av det i slutet.. Jag har själv haft närhet till droger i min släkt och jag vet hur mycket det sliter på familjen..