Jag fick just en tanke, känsla och saknad som jag på länge inte känt.
(Jag menar inte att jag glömt bort dig...)

Men jag saknar dig nu. Och jag önskar att du hade varit med på allt som hänt sedan du lämnade oss..
Jag har tagit körkort, det är det största och jag vet att DU om någon hade varit stolt över mig. Jag hoppas att du är det ändå...

Vi människor är inte tillräckligt rädda om varandra. Man inser inte saknad, värde och allt annat hos en människa förrän det är för sent.. Varför är det så egentligen?

Fast jag orkar inte klämma ut några fler känslor.
Jag saknar min morfar, men jag vet att han har det bra.
Han och jag hade en jättebra relation, det är därför som det gör så ont i hjärtat att tänka på att jag aldrig mer kommer att få träffa honom.. :( 2 år, 6 månader och 16 dagar har du varit borta..