Åkte upp till stugan, det var typ ingen gräsmatta kvar på hela baksidan.. jag undrar om mamma och pappa vet vad de gett sig in på. I alla fall låg jag i soffan med en filt och läste en bok, asyl för att säga hela sanningen. En bok som man verkligen inte kan släppa taget om. Sedan åt jag lite lunch innan jag åkte hem i regnet igen.

Nu sitter jag här, alldeles hemma själv och önskar att jag åkt och firat Emma ändå. Men jag brukar bli såhär, ångrar mig i efterhand när det är alldeles för sent. Men men, jag kanske börjar lära mig nu.

Men annars är jag bara så besviken.
Det spelar ingen roll hur många chanser jag ger dig, du tar dem aldrig. Men jag kan ge dig tusen ändå, för jag vet vem du är där någonstans bakom det som numera är "du". Jag saknar att kunna ringa dig när jag vill, saknar att du bara finns här hos mig. För du är en sån person som vet precis allting om mig, vet precis hur jag är och ändå så accepterar du mig för det, det var i alla fall så. Men vet du? Jag väntar här, jag kan vänta hur länge som helst, bara du blir som vanligt. Jag vill vara din vän, alltid. Du vet hur mycket jag har tyckt om dig och hur mycket jag har älskat dig och det finns kvar här någonstans inom mig. Jag saknar dig, vännen..