Fast det var aldrig du som lämnade mig. Det var jag som lämnade dig, för att du än en gång svek mig. Fast du lovat att prata med mig, så gjorde du aldrig det. Du struntade i mig, lät mig fundera, du lät mig bli arg och framför allt gjorde du mig så fruktansvärt ledsen. Du sa en sak, jag föll.. igen. Men du lovade den här gången, och jag gick på det. Hur fan kunde jag tro på dig?

Nu står jag ensam kvar. Tar mig igenom varje dag trots att jag egentligen bara vill gräva ner mig.
Jag trodde jag var stark nog att klara av det här, men du har förstört hela mig. Du har tagit den enda saken jag visste att jag hade, tryggheten. Jag visste att den alltid fanns där, om en sån här sak skulle hända. Men du tog den ifrån mig, och nu är jag mer ensam än någonsin. Har du ett svar på hur jag ska orka det här?
Jag trodde på dig hela tiden, och nu faller jag isär.. sakta men säkert. Och du bara står där, låter våra problem stå olösta. Men jag tänker inte låta dig komma nära mitt liv igen, du hade din chans men du tog den aldrig.

Jag erkänner, jag har tappat greppet om mig själv. Jag är på ruta 1, jag måste börja om.
Men varför blir jag förvånad?
Det här händer alltid mig. Känns som jag är utvald till att misslyckas med allt i livet. För är det en sak som sätter käppar i hjulet så förstörs allt. Jag faller isär, jag gör det..
Men ändå slutar jag aldrig tänka på: Vad vore livet utan lidande? Livet vore inte ett skit, när skulle jag annars ha chansen att njuta av lyckan när den väl är här? Det är det enda som stärker mig.

Bakom molnen döljer sig allt ljus.
Jag ska bara orka stå ut till den dagen.