Idag är det en såndär dag som man knappt känner för något och det känns som allting som nyss gav mig hopp bara har försvunnit. Jag tänker för mycket, jag bryr mig alldeles för mycket om andra, jag glömmer bort mig själv. Jag säger åt andra att det löser sig, att man en dag lär sig var man finner en väg till styrkan där man hittar sitt sätt att läka sina sår. Men jag har tappat bort mig nu, jag vet inte vart jag är längre. Jag förtränger det som sker och jag inser att när jag lutar mig tillbaka och tänker kommer verkligheten ikapp mig. Jag har varit så bra på att ta tag i mina problem men just nu känns allt så hopplöst. Jag hoppas bara att i morgon är en bättre dag.. Jag kan bara erkänna att jag är på ruta ett igen, men jag tänker bita ihop och pussla ihop alla lösa bitar som fallit bort, för jag vet att det blir bättre med tiden. Man ska bara orka stå ut..