2 år.
Idag har det gått två år sedan min morfar försvann och saknaden är minst lika stor, fast man har lärt sig att leva med den..
Men jag minns allt som om det var igår..
Det första samtalet som kom den 11 november 2005. Det var då vi fick veta att du kunde dö, men jag ville aldrig tänka tanken på att det skulle vara slut för dig. Jag minns exakt vad jag gjorde den dagen, det finns en person som fanns för mig då som jag aldrig tackat för att han fanns där för mig hela kvällen och natten när jag grät. Jag älskade dig verkligen för det..
Men hur som helst, tisdagen den 15e november lades du i respirator för att du var så svag och behövde hjälp med din andning för att kunna ta igen dig. Jag trodde inte att det var sista gången du skulle vara vaken, men det var den sista dagen. Dagarna efter det levde man i mer oro än någonsin, varje gång det ringde i telefonen kändes det som om hjärtat stannade till för att det kunde vara sjukhuset som ringde.
Jag minns första gången jag fick träffa dig på sjukhuset, det var hemskt. Du bara låg där alldeles stilla och det enda som hördes var luften från respiratorn som gick in och ut ur dina lungor. Jag har aldrig i mitt liv sett dig så stilla. Den 24e november orkade du inte mer, efter flera år med sjukdomar och behandlingar var du värd det bästa. Jag vet att du kämpade hårt för att klara av det här, men din kropp sa ifrån. Och det bästa för dig var att det här hände, det mest hemska har ändå varit att se mormor trassla med saknaden och längtan efter dig, men du ska bara veta hur bra hon har klarat det. Hon är så stark och jag är så stolt över henne. Och jag tror du sitter och tittar ner på henne och skrattar åt henne, för det var den människan du var. Du är den mest glada och positiva människa jag känt och du är absolut den bästa morfar man någonsin kunnat ha, allt som du lärt mig ska jag komma ihåg och använda väl när jag behöver det. Hur som helst så orkade inte ditt hjärta något mer, den 24e november 2005 klockan 20:00 slutade ditt lidande, du fick äntligen somna in, även om jag önskar att du fått så många mer år tillsammans med mormor. Jag älskar och saknar dig.
Hur som helst blir inte allting bra, igår somnade min gammelfarmor in efter ha levt i 96 o ett halv år. Vila i frid.
Men jag minns allt som om det var igår..
Det första samtalet som kom den 11 november 2005. Det var då vi fick veta att du kunde dö, men jag ville aldrig tänka tanken på att det skulle vara slut för dig. Jag minns exakt vad jag gjorde den dagen, det finns en person som fanns för mig då som jag aldrig tackat för att han fanns där för mig hela kvällen och natten när jag grät. Jag älskade dig verkligen för det..
Men hur som helst, tisdagen den 15e november lades du i respirator för att du var så svag och behövde hjälp med din andning för att kunna ta igen dig. Jag trodde inte att det var sista gången du skulle vara vaken, men det var den sista dagen. Dagarna efter det levde man i mer oro än någonsin, varje gång det ringde i telefonen kändes det som om hjärtat stannade till för att det kunde vara sjukhuset som ringde.
Jag minns första gången jag fick träffa dig på sjukhuset, det var hemskt. Du bara låg där alldeles stilla och det enda som hördes var luften från respiratorn som gick in och ut ur dina lungor. Jag har aldrig i mitt liv sett dig så stilla. Den 24e november orkade du inte mer, efter flera år med sjukdomar och behandlingar var du värd det bästa. Jag vet att du kämpade hårt för att klara av det här, men din kropp sa ifrån. Och det bästa för dig var att det här hände, det mest hemska har ändå varit att se mormor trassla med saknaden och längtan efter dig, men du ska bara veta hur bra hon har klarat det. Hon är så stark och jag är så stolt över henne. Och jag tror du sitter och tittar ner på henne och skrattar åt henne, för det var den människan du var. Du är den mest glada och positiva människa jag känt och du är absolut den bästa morfar man någonsin kunnat ha, allt som du lärt mig ska jag komma ihåg och använda väl när jag behöver det. Hur som helst så orkade inte ditt hjärta något mer, den 24e november 2005 klockan 20:00 slutade ditt lidande, du fick äntligen somna in, även om jag önskar att du fått så många mer år tillsammans med mormor. Jag älskar och saknar dig.
Hur som helst blir inte allting bra, igår somnade min gammelfarmor in efter ha levt i 96 o ett halv år. Vila i frid.
Kommentarer
Trackback