Idag fyller min morfar år, eller han skulle gjort. Han har varit borta i ett år, fem månader och 15 dagar. Saknar honom. Idag när jag satt på bussen påväg hem slog mig tanken att mormor var ensam, att hon alltid kom själv, att morfar aldrig var med. Jag fattar knappt att han är borta, att jag aldrig mer kommer få se honom. Jag saknar att komma hem till huset där han en gång fanns och mötas av hans stora, varma famn. Det händer aldrig igen :( Jag vill aldrig inse sådana saker. Jag hatar sjukdomar, jag hatar allt som drabbar goda människor. För bättre än du kunde ingen varit och ingen kommer någonsin bli heller. Men jag ska prata om en av dina sjukdomar i morgon på min muntliga presentation, känns på ett sätt skönt att läsa om det för nu förstår jag hur illa det är. Och du ska vet att jag saknar dig varje dag...

Nog om det. Jag tränar som en galning nu, känns skönt :)

<3