Idag är det ett år sen min morfar lämnade världen. Det är ett år sen den strörsta saknaden någonsin startade. Minns dagen för precis ett år sen exakt. När jag kom hem från skolan och mamma undrade om vi skulle åka ner till sjukhuset och hälsa på honom, det gjorde vi. Jag, Jesper, Mamma & Mormor. Inte visste vi att det var sista gången vi såg honom andas. Vi visste ingenting. Vi åkte därifrån vid 18:00, vid sju ringde dom mormor, en timme senare somnade han in. Jag är ändå glad på ett sätt att du slapp lida mer än vad du gjorde, och det värsta var ändå inte att du försvann, det värsta har varit att se saknaden efter dig hos mormor, det är henne vi sett lida nu. 
Men jag hade ändå hopp om att du skulle klara dig igenom alla sjukdomar, jag vet att du kämpade, att du aldrig gav upp. Men ibland är det inte tillräckligt. Jag saknar dig otroligt mycket, endel saker kommer jag aldrig förstå, och det är att du inte finns levande, bara levande i våra minnen. (`v´)

michaela